singular + singular = plural

Ända sen mitt förhållande med ex-personen sprack och var avslutat har jag bitchat och tjatat och suckat över att jag inte är skapt i singular. Att jag inte är gjord för att va singel och att mitt liv är till för att delas.

Jag trodde att jag klarade av denhär singelprylen dåligt. Men nu under dom senaste dagarna har det kommit till min upptäckt hur bra, invant och utåt sätt utstuderat singelliv jag faktiskt har återskapat under dessa nio månader som singel. Jag har rutiner jag inte trodde jag hade, jag har invanda och högst omtyckta beteenden, jag har hundra bollar i luften som alla har bollats relativt felfritt medan jag skapat mitt liv i singular.

Och nu har jag fått känna hur obekväm jag känner mig när någon kliver in och sparkar undan ena stöttande pinnen och snor en av mina bollar. Hur snurrit och vilsen jag plötsligt kände mig. För att inte tala om snopen över upptäckten av att jag faktiskt kunde känna hot mot mitt singelliv.

Vad jag riktigt insett denna helgen är i alla fall hur lite tid jag just nu har för kärlek। Hur oläge det egentligen är att skapa någon förhållande över huvud. Så när samtalet glider in på pylen med hans eventuellt ex, och mitt flyttande till australien, är ungeför det bästa som kommer ur min mun: just nu har jag inga andra känslor för dig än kåthet. och det enda jag vill och kommer fördjupa mig i är din penis.