selling my cell

S har inte ringt.
U har inte ringt.
Har inte heller hört något från G sen igår.
P ringde dock.
Fast det var S som jag mest ville prata med.
U har jag ingen aning om när jag kommer höra från igen.
Vet inte heller om jag bryr mig.
Eller det är klart jag gör.
Men tyvärr har jag där en för stor stolthet som jag denna gången helst inte vill svälja.
Men jag tycker att S kan ringa.
Även om det egentligen är totalt meningslöst.
G kan oxå ringa.
Fast det kanske är meningslöst det med.
Kanske jag ska sälja min mobil till högst bjudande på tradera.
För att sen stänga av alla komunikationsvägar till övriga världen.
Ibland känns det faktist märkligt, konstigt, väldigt lockande.

elva

11 dagar kvar. Nu är det mindre än två veckor tills. Varje år är det samma känsla. Varje år säger jag samma sak, och tänker likadant. Nu klarar jag inte mer. Inte än gång till. Nu är det nog, denna gången går det inte. Men så kommer det precis som alla andra dagar kommer och passerar. Dagen jag föddes fast 20 år senre, 23 år senare 26 hela jävla år senare. 26 ja.. 26 26 satans år har jag levt. Och egentligen spelar det nog ingen roll vad jag lyckats åstadkomma för det kommer alltid att kännas för lite. Jag kommer aldrig känna en tillfredställselse med att fylla på mina år. Det kommer alltid stressa mig som det värsta magsåret. Och hela tiden kan jag höra dunkade röster dåna prestera prestera prestera. Det är än så länge oundvikligt.

11 dagar kvar.