I fear no death

Så allt känns fucked up. Dom gångerna, stunderna, perioderna som allt känns bra, är egentligen bara en stor egenhändig minpulation in i ett euforiskt lyckorus. I det lilla boxskåpet som någon satt upp i min städgarderob, som jag sen har proppat full med småskit av olika slag hittade jag tidigare idag gamla antidepresiva små vita piller. Piller som jag slutat ta i en trötthet av icke anländande tillfredställelse. Nu var dom där, fastklämda mellan tumme och pekfinger. Jag vände och vred på kartan av tabletter och kände en stark lockelse att åter igen hälla ner dom i min strupe med halvljummet kranvatten. Men meningslösheten över upp-piggande piller slog mig i ansiktet och med halvdan kraft kastatades dom tillbaka in på sin plats av kondomer, plåster, huvudverkstabletter och etcetras whatevers. Och tillsammans med mitt glas av vitvin låter jag mina tankar snurra fritt i en hjärna som aldrig utnyttjat sin fulla kapacitet till något annat än ett evigt letande efter något som ska få mig att frukta döden.